I dag är en dålig dag. Jag är bortskämd, solen lyser, luften är klar och jag ser bara mörker! Det gör mig ännu mera ledsen. Varför saknar jag förmågan att vara tacksam och uppskatta det jag har omkring mig?

Jag är kvar i Vadstena. Går vägar jag gått så många gånger förut, tänker tankar som mitt minne fint spelar upp. Men vägarna tillhör inte längre mig och tankarna är en viskning från de förflutna. Det gör lite ont, på riktigt. Jag trodde inte det. Men när jag kollade upp mot de jag och mina bästavänner kallade vårat hem och de inte längre är vårat, lite svårt. Nu ekar någon annans skratt mellan vägarna.

Samtidigt är det så jäkla coolt att den dröm mitt förflutna nu spelar upp, där jag lärde känna mina absolut bästavänner, hade långa nätter på internaten, flyttade i min första egna lägenhet tillsammans med mina vänner, skrattat till jag tappat andan, rest till länder jag tidigare inte haft en tanke på, vinglat fram på höga klackar, snubblat fram på stora mjukisbyxor. Släpat väskan i snöstorm, på pakethållaren, pallat frukt och haft en känsla av oövervinnlighet. Det var våran värklighet! Jag är tacksam för den. Alltid.

Just nu lever jag i mitt förflutna, det har varit skönt och nödvändigt, för att hitta min framtid. Men nu är jag redo att börja mitt nya liv, med nya drömmar och mål. Spännande!

Jag tror på Spanien och Mallaga, vi får se.

Puss