Jag gick i en dimma, eller snarare svävade fram. Kombinationen av en galet snygg spanjor och lite alkohol, hade fulländat min kväll. Jag och my-holiday-love hade precis sagt hejdå. Jag gick in för att leta reda på mina kompisar, J kom och mötte mig och frågade upprört om jag hade hört vad som hänt?!

Det hade jag inte.

En dansk tjej hade blivit våldtagen på bakgatan bakom ”klubben” vi var på. Sakta slingrade sig den så härligt mjuka dimman i väg och jag insåg vad min kompis sagt. Jag frågade om det var ett skämt.

NEJ

Vi gick ut igen och fram till resten av våra kompisar som var helt galet upprörda. De var de som hade hittat den danska tjejen gråtandes, barfota i trasiga kläder. De hade sprungit till vakterna direkt och bett dem kontakta polis och ambulans. De höjde bara ögonbrynen och skakade på huvudet.

”Hon hade bett om det, det var hennes egna fel.”

Vi höll på att smälla av där hade vi 15 tjejer sprungit upp och ner för samma gator i över tre veckor. Vi hade kommit till samma klubb nästan varje kväll/natt. De vakter som alltid höll upp dörren och välkomnade oss med ett leende var nu som förbytta.

Mina kompisar hade ändå lyckats få tag i  polisen. De bara skrattade.

Men efter mycket om och men kom det tillslut en enda av dess typ 7 poliser som sa att de skulle köra henne till sjukhuset.

Den danska tjejen hade tappat bort sin vän och var ensam. Utan att egentligen tänka mig för hörde jag mig själv säga att jag skulle åka med henne.

Hon grät och grät. Jag grät också. Polisen sa inget.

Vi skulle åka till hennes hotell och se om vi kunde få tag i hennes pass och blåkort. Det tog cirka 40 minuter och gick inte. Den snälla polisen, som också var den som kunde engelska, och jag försökte att bryta oss in genom fönster, helt sjukt, men det gick inte. Vi fick byta bil, i den här bilen satt två poliser en tjej och en kille skönt, tänkte jag en tjej. Fel tänkt. Vi åkte till det närmaste sjukhuset där jag för övrigt redan tillbringat en kväll. De kunde inte hjälpa oss, hon hade ju inte sitt blåa kort… Jag tjatade och sa att det löser sig jag betalar, det funkade inte. Poliserna sa att vi skulle få hjälp på ett annat sjukhus. När vi kom dit fick den danska tjejen B, skriva på tusen papper. Hennes gråt hade förbytts till frustration. Hon var galen, jag var galen.

Det här var ett privatsjukhus, där jag förövrigt också tillbringat en natt, hur kan man be någon som blivit våldtagen och är helt skärrad att fylla i tusen papper?!

Jag blev galen men lugnade ner mig tills vi suttit där utan att få hjälp i över en timma. Jag knäppt med fingrarna åt poliserna och frågade vad fan som var fel?

Knäpp aldrig med fingrarna åt en spanjor. Jag fick den största utskällningen i mitt liv, halvt på spanska halvt på engelska… och om jag inte lugnade ner mig kanske jag helt enkelt skulle göra det på polisstationen.

Vi fick inte hjälp här heller.

Den snälla polisen gick av sitt skift så nu skulle vi förlita oss på de två poliserna vi åkt med innan. Tjejen och killen.

Vi började åka, de skulle ta lite mer en, en timma att komma fram.

De satte på den spanska party radiokanalen, skrattade och sjöng med. Jag fattade igenting var det här ett skämt, skulle någon snart hoppa fram och säga ”le du är med i dolda kamerna?!” igen hoppade fram, B var helt borta. Jag började gråta, igen. I mer en tre timmar hade vi försökt att få hjälp. Här satt jag i Spanien klockan 6 på morgonen och försökte desperat att förstå vad som hände. En dansk våldtagen tjej, party låtar och två poliser som hade noll respekt. Jag ville åka hem, jag sket i allt jag orkade inte! Precis då såg jag hur solen började gå upp bakom bergen och radion började spela ”you give me hope joanna” det var sjukt, det var ett tecken… Jag samlade mig.

Vi kom fram till sjukhuset i Palma. Det var då freakshowen började på riktigt. B fick tusen nya papper att fylla i det hade samlats runt 10 poliser, en ”speciallist” alla kunde se något jag inte såg. Alla inklusive tjejen i receptionen skrattade, hela tiden…. Poliserna som hade kört oss kallade oss helt sjuka saker.

Slut, det tog slut! Jag gick fram och bad om deras brick- och personnummer. De tystnade och frågade vad jag skulle med de till. Jag ska anmäla er. De skrattade igen och frågade om jag missat att de var dem som var poliserna. Jag skrattade tillbaka och frågade de om det hade hört att min pappa var en Sveriges största jurister?! (Jag vet att den börjar bli tjatig men den funkar.) De blev tyst. Jag samlade ihop mina mynt och gick till mynttelefonen jag försökte ringa hem men det gick inte. Jag ringde 112 och bad henne koppla mig till svenska ambassaden.(spanska 112) Hon frågade vad som hänt och jag berättade, gissa vad? Hon började skratta och sa att om jag nu var på sjukhuset vad gnäller du om?! Jag fortsatte i mitt gamla spår och sa att antingen så kopplar du mig vidare eller så vill jag be att du upprepar hela ditt namn. Hon sa att hon lovade att koppla mig om hon först kunde få prata med en av poliserna.

De pratade la på, mina sista pengar var borta!   

När jag kom tillbaka hade poliserna samlat sig.  Skulle jag ha deras nummer skulle de ha mitt. Ge oss passet tack. Jag hade det inte med mig och jag sa att jag inte kunde mina fyra sista siffror. Inga problem de visste vart jag hade min praktik och skulle helt enkelt åka och hämta mitt pass på hotellet. Jag fick panik, men sa lugnt att gör det ni. De gjorde dem också…

B var nu helt, helt galen förmodligen chockad såklart hon gick omkring och skrek, slog och sparkade på saker. Jag grät oavbrutet, vad skulle jag göra jag försökte trösta men hon var bara helt galen. Poliserna sa att hennes uppförande var de värsta de sätt. Hur kunde hon göra så, när de ”hjälpt” oss så mycket?!. Antingen såg jag till att få henne lugn eller så fick vi ta oss hem, själva! Jag försökte lugna ner B vilket kändes helt sjukt, hon var ju förstörd! Det gick inte poliserna blev arga och började skrika på henne. Jag försökte förklara att det var choken. Det funkade inte.

Jag grät och grät B skrek och skrek poliserna också. Om vi väntade i två timmar kunde vi få hjälp vi väntade, ingen hjälp. Vi väntade i 1 timma till då äntligen kom de några läkare som skulle hjälpa men först skulle de ”förhöra” B. Nu var hon helt utmatad, nästan helt borta men fortfarande arg. Jag väntade i kanske 30 minuter. Då slängde sig B utigenom dörren, hon skulle hem NU! Poliserna tryckte gladeligen in oss i bilen. Utan undersökning.

 Jag kramade B hejdå. Vi hördes inte igen.

Halv tio på morgonen kom jag hem!              

Väldigt förkortat, väldigt hemskt och nu en del av mig.