Drömmar-

 Jag är en tönt för, ”spöken”, andar och drömmar. ni vet det okända.

Jag är fascinerad, en sucker för de kalla kårarna som kryper upp längst ryggraden så det liksom knottrar sig i nacken och man ryser till. Jag är rädd det förnekar jag inte men jag kan inte låta bli.

 Just nu är jag mest inne i drömmarnas gråzon, vad betyder de, hur tolkar man dem och vad är rätt och fel.

 
En dröm jag drömde för några månader sedan och som verkligen etsat sig fast i minnet:

 ”Jag ligger och halvsover i min säng på internatet när jag hör bromsskrik från en gammal volvo. Jag satte mig tvärt upp i sägen och kollade ut. Ur bilen puttas en sönderslagen kille och efter kommer tre, fyra killar som spakar på den redan blodiga mannen. I panik öppnar jag mitt fönster och frågar vafan de håller på med, är ni helt störda! Min röst skar sig men hördes tydligt. En av dem vänder sig om och börjar sakta gå åt mitt håll, i ren panik blir jag lika klumpig som en treåring och kan inte stänga mitt fönster. Jag sitter stel som en pinne när han leende kommer fram. ”Du ska hålla käften din fitta, annars kan du komma ut du också” han smäller igen mitt fönster så hårt att de blir sprickor i glaset. Jag var helt tom, jag visste inte alls vad jag skulle göra så jag gjorde inget. Min moral försökte desperat få mig att gåut och gå imellan eller i alla fall få mig att skrika igen, men jag vågade inte. Och innan jag hinner tänka längre ser jag hur de häller bensin på killen som ligger helt söndersparkad på marken, de sätter sig i bilen kastar en tändsticka.. Och där satt jag och kollade på hur en kille brann upp….”    

När jag äntligen vaknade var jag helt förstörd  jag ringde hem till mamma och berättade, jag tjatade på Natalie och Ebba om drömmen i flera veckor. Det jobbigaste med den här drömmen var/är att den kändes så sjukt riktad till mig, den fick mig att fundera på varför jag inte gjorde något och skulle jag ha gjort någonting om det var på riktigt? Och vad ska man göra? jag kände mig liten och hjälplös..