Att jag tror på spöken/andar det är inget nytt så det som hände tidigare i kväll fick mig att skaka som ett ask löv i hela kroppen.

Mina små söta gullungar till bröder hade sovit i kanske två timmar, mamma och jag satt och kollade, eller nja sov framför tvn när jag vaknar av att D skriker. Jag vaknar springer upp och möter honom storgråtandes i hallen. Han klänger fast vid mig och skriker och gråter.

D- Nej, jag vill inte sluta.

J- Daniel vad är det?

D- Nej släpp mig, låt mig vara.

J- Men Daniel kan du berätta varför du gråter?

D- Nej snälla gå!

När jag skriver det så här låter det som han skulle pratat med mig en vanlig dag när vi bråkat om vem som ska få den sista safften( ja, jag är för gammal för det egentligen, jag vet!), det gjorde han inte! Han var som fast klistrad vid mig och kollade ut i rummet. Mamma kommer och vi sätter oss i sängen, Daniel vägrar släppa mig, skriker och gråter, slår framför sig och på sig själv, ber dem sluta, gå, och låta honom vara. Om han pratade i sömnen? Nej, trotts att han var i sin egna värld svarade han hela tiden, varför han var rädd och för vem, på båda svarade han att han inte visste.  Han var sjukt rädd för något en sexåring förmodligen inte kan behärska. För vad det vet jag ju egentligen inte, men det värsta är att det inte är första gången alla gånger jag intalat mig att han yrar är över, tyvärr.  

Haha mina tankar på att jag skulle försöka att sova igen i helgen är över, förmodligen för ganska många helger framöver...