Gud, alla ni som tror att jag på något sätt överdriver min arton års ångest ni har fel! Den tar bokstavligen kol på mig! Verkligen jag går sönder när jag ser den här klippet åvan, vart har alla år tagit vägen? Jag kommer ihåg så mycket från att jag var liten, jag var lika klistrad vid min mamma, som tungan när den fastnat på en isig lyktstolpe, mina första bästa vänner, pappa och så mycket mera. Och nu har jag på ett sätt flyttat hem ifrån och det värsta är kanske att jag vet att jag aldrig mer kommer, komma hem. Alldeles för snart står jag i min vita studentmössa och då finns det ingen återvändo. Jag antas vara vuxen och ta ansvar. Kanske kommer jag bo hemma över en sommar men det kommer aldrig vara samma sak efter att ha bott här i tre år. Gud, kan någon ta mig i kragen, haha vad är felet och upphovet till detta känslosvall? Haha gud, uch vad patetiskt på med alla glada miner så lyfter vi igen.


                     VS      


utan tvekan hade jag tagit pippi några extra år!